TVingad tiger: Ett “formprojekt” och blivande klassiker

Tvingad tiger av den franska författaren Neige Sinnu har legat etta på DN:s kritikerlista i fyra veckor. Det förvånar mig inte det minsta. Tvingad tiger är ett mästerverk: stor och omtumlande litteratur som förändrar läsaren. En intelligent och intellektuell text som samtidigt är lättläst. Det är en text som för första gången i mitt liv får mig att förstå hur sexuella övergrepp under barndomen, utplånar just barndomen.

Sinnus styvfar våldtog henne under sju år. Från att hon var sju år gammal. Hon besökte Stockholms Kulturhus förra veckan för att i samtal med Sara Gordan berätta om boken och övergreppen. Hon sa att vi alla föredrar enkla förklaringar om incest men att det inte finns några enkla förklaringar. Det är därför, och på grund av ilskan, som hon skrivit boken. Inte för att på något sätt hjälpa sig själv att läka, utan för att låta läsaren ställa samma frågor som hon ställer sig själv.

Sinnu mixar tankar med berättande, hon rör sig medvetet mellan övergreppen och ämnen som är lättare för läsaren att läsa. Den litterära analysen av Nabokovs Lolita är speciellt intressant. Men det är också så hennes hjärna fungerar, sa hon, hon switchar mellan övergreppen och lättare ämnen hela tiden, varje dag. Under boksigneringen som följde samtalet fick jag chans att prata en stund med Sinno. Jag frågade om sättet hon skrivit boken gjorde skrivandet lättare. Hon kallar det själv för ett “project of form”. Sinno såg mig djupt i ögonen och sa att det inte gjorde det lättare, men mer intressant.

”Litteraturen tillåter oss se saker som vi inte kan se”, sa Sinno i slutet av samtalet, och jag tänker att just den kommentaren beskriver boken allra bäst. Tvingad tiger är brutal i sina detaljer av fruktansvärda övergrepp, men den är också en inblick i ett offers hjärna och de tankar som cirkulerar där, om och om igen.