språkmagikern Andrev Walden

Att jag inte läst Andrev Waldens Jävla karlar beror på att jag inte tycker om att läsa hypade böcker och att jag varit rädd för omslaget. Giuseppe Arcimboldos groteska Vertumnus skrämde nämligen livet ur mig som liten. Det var något skräckinjagande med den där grönsaksgubben som hängde på de konstigaste familjevännernas väggar. Ett ansikte gjort av växter med illasinnade ögon som liksom Mona Lisa tycktes följa mig var jag än gick i rummet. När jag stötte på den i Skoklosters slott häromåret kände jag fortfarande avsmak. Illasinnad tavla, minns jag att jag tänkte.

Nu har jag till slut tagit mig i kragen och läst boken. Trots grönsaksgubben. Och det var ju en himla tur, för nu gillar jag plötsligt tavlan. Den är nu automatiskt sammanlänkad med Växtmagikern: en av Andrev Waldens galna plastpappor. Och i och med att just kapitlet om Växtmagikern är så roligt, samtidigt som det är det mest fruktansvärda, ser jag på tavlan med nya ögon.

Tillbaka till boken. Jag vet knappt var jag ska börja men låt mig säga så här: om en plastpappa var växtmagiker så är Andrev själv en språkmagiker. Det är som en symfoni att läsa Jävla karlar för varenda jävla ton är perfekt. Han har rytmen och tonaliteten och en underfundigt smart meningsbyggnad som känns omtänksam. Allt känns samtidigt enkelt, som om han skriver lika lätt som han andas. Helt ärligt borde man bli arg och sur men det går inte för det är så förbannat underhållande. Så underhållande att jag skrattar högt. Regelbundet. Det händer en gång vart tionde år när jag läser böcker.

Den är glimrande i sin enkelhet. Men enbart en språkmagiker kan skriva så enkelt.

Det finns mycket jag vill lyfta från boken men jag nöjer mig med några ovanliga beskrivningar av hår som får mig att sluta andas av ren avund:

”Det pommacblonda håret är tre ansikten långt och fixerat med en mönstrad bandana.”

”Kulören är egendomlig, nästan onaturlig, kanske som kastanjer doppade i motorolja, och det blänker där ljuset bryts i vågorna. Det är ett sagohår. Det är manen på någon hittills okänd My little pony-häst med allvarlig karaktär.”

”Hon har ingen frisyr, bara en längd, det mörka håret är delat i en krokig mittbena med öronen som glappande hårspännen.”

Läs den bara. Och lägg ner extra tid på att studera hur han sätter scenen i början av varje kapitel. Så klart är han en sätta scenen-magiker också.