Du vet säkert hur det är, du har inte läst boken på ett tag och slår upp den för att börja läsa. Direkt blir du förvirrad. Efter en hel sida förstår du fortfarande inte var kapitlet utspelar sig, vem det handlar om, vad som är syftet med kapitlet, hur fokalisatorn mår och var du befinner dig i tid. Du bläddrar bakåt eller spolar bakåt, försöker desperat lokalisera dig i berättelsen, och känner en viss irritation.

När du själv skriver på din roman är det bra om du har detta i åtanke. Hjälp din framtida läsare genom att sätta scenen i början av varje kapitel. Se till att du ger läsaren så pass många ledtrådar att hen snabbt kan orientera sig i din historia. För att illustrera hur det kan göras på ett snyggt sätt tänkte jag titta på ett skickligt gäng kvinnliga författare som jag själv gärna läser.

Låt oss börja med det inledande stycket i ett kapitel från Elin Cullheds Eufori.

“Det hade varit nyårsafton. En kall nordanvind kom från kusten och det var förfärligt grått och tråkigt ute. Ted hade tagit dubbeldäckaren till Exeter i gryningen, jag hade kysst honom hejdå och bitit mig i handleden efteråt, den grova delen, medan andra handen höll hårt om Frieda. Det var snortkallt i huset… Nu var klockan tio…”

Cullhed låter oss veta att nyårsafton är över och att Sylvias man Ted har dragit till Exeter tidigt på morgonen. Nu är klockan tio och Sylvia är hemma ensam med dottern. Det är kallt inomhus och grått och tråkigt ute, och vi känner direkt att Sylvia är både deppig och allmänt instabil.

Tove Alsterdal är en annan favoritförfattare och detta exempel är från hennes spänningsroman Rotvälta:

“Solen träffade henne rakt i ansiktet, klockan var kvart över fyra på morgonen. August sov på mage, med armarna utsträckta som en tyst Jesusfigur. Tyst klädde hon på sig, tyst smög hon ut därifrån. Portieren syntes inte till. Kramfors låg i stilla nattsömn …”

Alsterdal sätter här scenen genom att berätta att scenen utspelar sig på ett hotell i Kramfors. Det är oerhört tidigt på morgonen och att bokens protagonist, polisen Eira, har spenderat natten med en man som heter August. Med tanke på att hon lämnar rummet så tidigt får vi en känsla av att hon kanske inte är jättestolt över nattens händelser.

Sara Strömberg är en ny bekantskap för mig och just nu läser jag hennes debutroman Sly. Så här börjar ett av kapitlen:

“En mellanblödning kallnade i trosorna och svarta prickar dansade i synfältet efter ännu en sömnlös natt. Jag vinglade omkring i korridorerna och kände mig oanvändbar. Gymnasieskolan hade bjudit in kommunens niondeklassare till programdagar. Affischen talade om öppet hus.”

Romanens protagonist, Vera, arbetar som lärarassistent på en gymnasieskola och här får vi veta att det är öppet hus och att Vera befinner sig på skolan. Lägg märke till hur enkelt Strömberg berättar om Veras sinnesstillstånd denna dag. Vi får veta att hon har mellanblödningar, och att det uppenbarligen inte är något ovanligt med tanke på att det mest är ett krasst konstaterande. Strömberg berättar också att Vera har svårt att sova om nätterna och att hon är så trött att hon vinglar runt i korridorerna. Hon känner sig också oanvändbar.

Lämna gärna en kommentar om hur du ser på detta med att sätta scenen. Är det något du tänker på när du själv skriver? Eller är det kanske något du ofta irriterar dig på under läsning när scenen inte sätts ordentligt?